I'm just another lemontree
Här sitter jag och lyssnar på Lemontree. Försöker slänga ett öga på mina anteckningar om narkotika. Vi har prov, usch.
Fan vad tråkig jag är, jag börjar låta som en tråkig bloggare som inte har något att säga. En sådan vars blogg man går in på och vänder snabbt. Det börjar med "Idag gjorde jag det, eller nu ska jag" det är skittråkigt att läsa.
Varför skriver jag inte om smarta saker? jag som tänker på hur mycket som helst.
Jag kunde deklarera mina feminisktiska åsikter om att det är sjukt att killar bestämmer status hos tjejer. Men det är ju också tjejer som bestämmer status hos killar iochförsig. Tänk bara i skolan (som för övrigt är en väldigt komplicerad och sjuk miljö, jo jag vet) men de killar som tjejerna umgås med är de lite "coolare", lite "snygagre" de blir lite "populärare". Det är samma sak som att de tjejer killarna snackar med anses lite "coolare" och är lite "snyggare" de blir lite "populärare". Usch jag hatar att använda ordet populär. Det är som att vara tillbaka på lågstadiet igen. Barsligt. Men det är ju så det är. Det är ju barnsligt.
photo by: Yogi at flickr
BumBumBum
Jag har börjat träna på friskis. Det är jag och de gamla tanterna.
Det är svettigt, jobbigt, tråkigt men jäkligt uppiggande. Men träningsvärken är konstant.
Skolan var längre idag, alla tjejer i klassen hade ett möte där vi duskuterade status med mera. Det var väldigt fint att få höra allas tankar och berätta sina egna.
Nu sitter jag och är deppig över att ingen kunde följa med på shoppingrunda och att jag aldrig kommer bli någon skådespelerska.
Förlåt
Det kanske låter lite som att jag är en uppmärksamhetshora ibland. Men så är det inte, hoppas jag. Jag försöker bara vara ärlig. Det är allt.
Jag stannade på Ibland, kom på att jag hade mycket att säga om det.
Ibland får jag för mig att jag att jag är manodepressiv. Jag får ständigt nya idéer, då blir jag jätte lycklig över hur bra det kommer bli och vad häftigt allt är. Det kan handla om skrivandet, resor, stil etc. Då är jag för lat för att göra något åt det eller så är det något anna dom kommer i vägen. När jag har varit lycklig över min idé ett tag så inser jag att jag inte har ork, tid eller lust att genomföra den. Då blir jag nedstämd i några dagar.
Ibland kan jag se mig själv i spegeln och tänka att jag är nöjd. Ibland tycker jag tillochmed att jag är söt. Och några minuter varje månad r jag även nöjd med min kropp. Men det är sällan. Mycket sällan. För det mesta står jag och tittar på mig själv i profil i spegeln och suckar över min vingliga ben, tjocka låt och putande mage. Ibland går det så långt att jag säger elaka saker till mig själv. Men det går upp och ner, vissa perioder tänker jag inte på det lika mycket, vissa gör jag det.
När detta kombineras med att det är för mycket i skolan, någon på tv har sagt att man måste vara så pass smal att revbenen sticker ut, killarna bara är trevliga mot de tjerna som ser bättre ut, mina kompisar är hispiga. Då kan det gå så långt att jag bara vill gråta. Jag vill bara gräva ner mig under täcket och gråta. Lyckligtvis händer detta inte ofta, bara några veckor varje år och ofta är det ingen som märker något. Jag själv är så pass kritisk att jag anklagar mig själv för att vara en typisk tonåring, att alla tonåringar har det så här.
När man gråter under täcket kan man inte andas.
