Jag har börjat träna på friskis. Det är jag och de gamla tanterna.
Det är svettigt, jobbigt, tråkigt men jäkligt uppiggande. Men träningsvärken är konstant.
Skolan var längre idag, alla tjejer i klassen hade ett möte där vi duskuterade status med mera. Det var väldigt fint att få höra allas tankar och berätta sina egna.

Nu sitter jag och är deppig över att ingen kunde följa med på shoppingrunda och att jag aldrig kommer bli någon skådespelerska.

Det kanske låter lite som att jag är en uppmärksamhetshora ibland. Men så är det inte, hoppas jag. Jag försöker bara vara ärlig. Det är allt. 

Ibland får jag för mig att jag att jag är manodepressiv. Jag får ständigt nya idéer, då blir jag jätte lycklig över hur bra det kommer bli och vad häftigt allt är. Det kan handla om skrivandet, resor, stil etc. Då är jag för lat för att göra något åt det eller så är det något anna dom kommer i vägen. När jag har varit lycklig över min idé ett tag så inser jag att jag inte har ork, tid eller lust att genomföra den. Då blir jag nedstämd i några dagar.
Ibland kan jag se mig själv i spegeln och tänka att jag är nöjd. Ibland tycker jag tillochmed att jag är söt. Och några minuter varje månad r jag även nöjd med min kropp. Men det är sällan. Mycket sällan. För det mesta står jag och tittar på mig själv i profil i spegeln och suckar över min vingliga ben, tjocka låt och putande mage. Ibland går det så långt att jag säger elaka saker till mig själv. Men det går upp och ner, vissa perioder tänker jag inte på det lika mycket, vissa gör jag det.
När detta kombineras med att det är för mycket i skolan, någon på tv har sagt att man måste vara så pass smal att revbenen sticker ut, killarna bara är trevliga mot de tjerna som ser bättre ut, mina kompisar är hispiga. Då kan det gå så långt att jag bara vill gråta. Jag vill bara gräva ner mig under täcket och gråta. Lyckligtvis händer detta inte ofta, bara några veckor varje år och ofta är det ingen som märker något. Jag själv är så pass kritisk att jag anklagar mig själv för att vara en typisk tonåring, att alla tonåringar har det så här.

När man gråter under täcket kan man inte andas.

Har ni sett den där reklamen om att två tjejer i varje klass skär sig och en har ätstörning? eller om det var tvärtom.
Det hela är hemskt och nu ska jag delge er med min åsikt om det hela. Ungdomar har ingen framtidstro! Bara jämför med 50-60 talet. Alla räknade med att det skulle bli ljusare i framtiden och det gav hela befolkningen positiv energi.
Vad händer nu? Vi tonåringar är trötta på att höra om växthuseffekten och Irak krigen. Det finns ingenting vi kan göra för tillfället men det ligger på våra axlar att fixa allt när vi växer upp. TROR NI VUXNA ATT DET GER FRAMTIDSHOPP? Dessutom är vi uttråkade, det händer ingenting att engagera sig i och med våran regering bli skolan allt tuffare.
Plötsligt förväntas man klara så himla mycket det tycks som ni totalt glömt bort att ni själva varit trötta tonåringar som har nog att tänka på.
Ätstörningar har ju med idialen att göra, man uppmuntras visserligen att vara sig själv och man är bra som man är. Men hur känns det när alla tjejer som anses som snygga är supersmala och står och posar med sina anorexi kroppar på omslagen. Dessutom så blir det helkalabalik i hela världen om en kändis har gått upp i vikt och inte längre är supersmal utan plötsligt kurvig. Se bara exemplet med Jessica Simpsons. NU får media i oss att vi är dåliga om vi går upp i vikt.
OM ni nu verkligen vill att ätstörningar ska minska. Skapa kläder i normalstorlek för tjejer/kvinnor som faktiskt har en kropp! och ha normala modeller i varenda modevisning och på varenda omslag.
GÖR DET SNYGGT OCH MODERNT ATT VARA  NORMAL-SIZE!

Här sitter jag och dricker the på ett mycket abstrakt sätt (det är nämligen för varmt för att jag ska kunna svälja det)
Jag käkar digestive kex och funderar på hur jag ska nå ett av mina livsmål/hemliga dröm att skaffa en hippie buss.
För en hippie buss ska jag ha! SÅ ÄR DET BARA.
Tja är det bara jag som har konstiga drömmar? no I don't think so.

(Och imorgon ska en gammal lärare till mig skriva en krönika i tidningen så jag skriver bara detta för att påminna mig om det.)