spottedzebra

Ibland får jag för mig att jag att jag är manodepressiv. Jag får ständigt nya idéer, då blir jag jätte lycklig över hur bra det kommer bli och vad häftigt allt är. Det kan handla om skrivandet, resor, stil etc. Då är jag för lat för att göra något åt det eller så är det något anna dom kommer i vägen. När jag har varit lycklig över min idé ett tag så inser jag att jag inte har ork, tid eller lust att genomföra den. Då blir jag nedstämd i några dagar.
Ibland kan jag se mig själv i spegeln och tänka att jag är nöjd. Ibland tycker jag tillochmed att jag är söt. Och några minuter varje månad r jag även nöjd med min kropp. Men det är sällan. Mycket sällan. För det mesta står jag och tittar på mig själv i profil i spegeln och suckar över min vingliga ben, tjocka låt och putande mage. Ibland går det så långt att jag säger elaka saker till mig själv. Men det går upp och ner, vissa perioder tänker jag inte på det lika mycket, vissa gör jag det.
När detta kombineras med att det är för mycket i skolan, någon på tv har sagt att man måste vara så pass smal att revbenen sticker ut, killarna bara är trevliga mot de tjerna som ser bättre ut, mina kompisar är hispiga. Då kan det gå så långt att jag bara vill gråta. Jag vill bara gräva ner mig under täcket och gråta. Lyckligtvis händer detta inte ofta, bara några veckor varje år och ofta är det ingen som märker något. Jag själv är så pass kritisk att jag anklagar mig själv för att vara en typisk tonåring, att alla tonåringar har det så här.

När man gråter under täcket kan man inte andas.